unbisourose

Det är på riktigt nu sa hon

Så allting har bara varit illusioner sa han

Nej, men kanske hade någon placerat oss i ett orealistiskt fack av verkligheten. Och nu tagit oss därifrån.

Men allting blir inte bättre bara sådär vetu.

Inbillning är människas största gåva.

Jaha,,,

jag vet att jag är ego, men inte överdrivet kanske? titta på hatten för det var den jag ville visa er. Tydligen alla bloggares dröm för den dyker upp överallt. gud, 9 dagar kvar till siesta och jag tror jag går sönder. och orkar inte mera skola. vill ligga i parker smuta cider och picknicka, som jag sagt ett tusental gånger.

j'adore. j'aime.

- jag har alltid varit och känt mig ensam. om det inte varit den där hemska ensamheten så har det varit en melankolisk sådan, som att jag inte passat in någonstans. att det fanns ett annat ställe där jag behövdes mer. ibland vet jag inte om det finns en sådan plats. gud, vad deppigt det lät fastän det inte riktigt är det.

- när jag sett en riktigt bra film blir jag alltid så sjukt inspirerad att jag inte vet vad jag ska mig till. det blir lite svårt att lära sig dansa riktigt bra, eller prata franska flytande. men drömmer gör jag.

- jag älskar Joy Division över all annan musik. de sjunger sådant jag inte kan säga. jag funderar på att tatuera in deras logo på armleden, men det får nog bli i framtiden, om något.

- jag hatar mina lår över allt annat på min kropp. hemska, hemska, hemska.

- min favoritfärg är svart.

- jag är en riktigt svartsjuk människa.

- min favorittid på dygnet är den tidiga nattiden. runt 2 och 3 står hela världen stilla. en känsla av att alla sover fastän de inte gör det. toner av serge gainsbourg som strömmar ut i natten. det är då man får flest idéer och då man känner sig sådär mest sorglig.

- jag måste ha tid för mig själv. den där tiden man spenderar med att göra ingenting är den bästa.

- jag är sjukligt cynisk, och kommer aldrig sluta vara det. fastän stor del av den egentligen är sarkasm.

- le fabuleux destin d'amelie poulain är världshistoriens bästa film. ingen överdrift. jag har sett den minst 15 gånger och den blir bättre för varje gång. den är så himla vacker, att man gråter över fina melankolin. allting är precis som livet ska vara. ungefär. kan inte riktigt förklara bättre, för den är för storslagen för en enda beskrivning.

1. 1, 2, 3, 4, 5
2. 1, 2, 3, 4, 5
3. 1, 2, 3, 4, 5
4. 1, 2, 3, 4, 5
5. 1, 2, 3, 4, 5

Kleta, slösa, äta, klösa. Maniska upprepningar hade blivit till vardag, hade fått hjärtat att sluta känna så tomt, ekande, värkande. Adjektiv var hennes nya specialitet. De fanns överallt nu. På väggar, på mattanten med rökröst, på power pointen, på hela jävla världens meningslöshet. Hon visste att folk skulle börja blicka ont på dessa ord, förakta dem. Ändå kunde hon inte låta bli att släppa iväg dem. Om hon kunde sluta isolera sig, försvinna. Ta lite pencilin och låta allting fly sin kos ett tag. Men livet fungerade inte så. Inte ett dugg inte. Om livet kunde vara en parodi fyllt av Juno-citat och smiths-refereringar hade kanske allt blivit lättare att gå igenom. Men sånt fanns inte, det var bara en stor jävla propagandadröm, framkallad av indiehatande demoner. Bassen tröstar, ett dunkande långt där inne. Knappt märkbart. Skit, sa hon och söplade sista sockerdrickan.

chic weekend.

Jag är kär i Nearly Famous. Finns bara sex avsnitt, och Aaron Johnson skapar andnöd. gud.gud.gyd.

Jag är en paint-by-number tavla komponerad av gråskala. brraaindamaged offfer till er tjänst!!111.

en manisk impuls i hennes hjärta. en hjälplös duva utan kontroll. stirrandes in i dennes ögon, förgäves letande efter igenkännande. men pupillerna förblev tomma, ytliga, dumma. asfalt blev till gräs, gräs till kullersten då ben inte ville sluta slå. när hon kom tillbaks till medvetande låg hon invirad i snö, bedövande bedövande bedövande, ett kylmedel för en sårig kropp. Nu behövde hon inte tänka på ränder och hjärtbult och tomma ögon längre.