unbisourose

Du var jag och jag var du och vi var alla tillsammans i gräs som kittlade våra lår. Någon gång ska vi dö sa du. Men ingen lyssnade för vi var redan så långt borta. Du pratade om framtiden som ett säkert kort och ni andra lyssnade med tindrande ögon. Jag trodde inte på drömmar längre. Det fanns en skillnad mellan tryggheten av ovisshet och ovissheten om tryggheten. Illusioner är vår enda näring sa jag till mig själv och trodde på det så innerligt. Men vi dör som flugor ändå. Sommaren var en lsd-tripp av nostalgi, den mest underligaste känsla, som skänker melankoli, förväntansfullhet och sorg. Inget blir någonsin sig likt. Ingenting blir någonsin som de fuktiga rastplatserna, inget blir någonsin som kycklingnudlar på ett gult överkast, ingenting blir någonsin som skrindan i solnedgång, ingenting blir någonsin som Uggla i baksätet med dissiga åkrar, ingenting blir någonsin som kaffe i en hammock, aldrig någonsin som paddelturer på en augustiblank sjö. Men, det är fint ändå. För jag har det där det räknas, och aldrig kommer det försvinna och ingen kan någonsin förstå hur tacksam jag är för det. Ni kan i alla fall aldrig ta ifrån mig det. Minnen skapar oss, på gott och ont. Finns ni inte där, finns ni inte alls. sorry to say.