choking on the ashes of my memories.
Om inte allting vore så kroniskt. Om inte allting var en oändlig cirkel man aldrig kunde undfly. När det kommit till det stadiet då man inte längre vet vad som är upp och ner för att man vridit och vändigt på deras definition. Har ständigt försökt luska ut vad man måste göra för att skapa det där perfekta livet. Kanske måste man bara sluta tänka på vilka ingredienser som ingår. Finns väl kanske inget perfekt recept. Det är för kaotiskt och irreguljärt för att jag ska kunna tänka mig det. Kanske måste man för att bli kunna bli lycklig släppa det där kontrollbehovet. Tankar som: ”just idag ska jag skapa ett nytt liv, ska bli en ny människa”, vilket sätter för mycket press på att plötsligt göra en tvärvändning. Det måste ske i små steg, ta tag i problemen en efter en. Inte tro att man för att man har en bra dag kan förändra hela sin livssituation för att man plötsligt känner sig driftig. Kanske måste man acceptera att man inte klarar av vissa situationer, men att det är okej, och inte hata sig själv för det. Inte gå hem svinfull fem på natten och inte förakta sig själv för att man inte pratade med någon, inte var rolig och spontan och lätt att ha att göra med. Inte vara totalt besatt av att luska ut vad folk tycker om än, vad de har för perception av en. Inte spendera all energi på att försöka få folk att gilla en. Jag känner att det är det jag gör, ständig fokus på mig mig mig. Dag som natt reflekterar jag över detta, och hur man än ser det, vare sig det ligger någon logik i det eller inte, är det ändå bara ord. Här i ligger ingen praktisering. Bara tankar och formuleringar. Jag är passiv, väntar på att världen ska rädda mig, väntar på att livet ska hitta mig. Hade jag fått välja något karaktärsdrag jag hade velat ändra på hade det varit det, att ta tag i saker. Att hur dåligt allting blivit, att jag hade haft kraften att förändra det. Det har jag inte nu.
