unbisourose

Hur jag alltid tror att jag nått botten, men plötsligt faller längre ner. Varför kan alla så mycket, hur kan alla orka så mycket? Jag är trött, trött på min verklighet. Patetiska försök att romantisera sin sorg, koppla den till dekadens och melankoli. Bortförklara den, bortförklara sig själv. Hitta på ursäkter till varför man misslyckas. Kanske är det så att jag befinner mig vid den ålder då jag trodde att min liv skulle se annorlunda ut. Jag orkar inte dricka mer, orkar inte bli vilsen på dansgolvet, hoppas att någon lägger sina armar runt mig och viskar att allt ska bli bra. Konstant den där önskan, att om bara någon kunde se mig för den jag verkligen var. Vandrar hem och vill lägga mig ner på gatan. Orkar inte somna i min säng, vakna lika vilsen som innan. Jag önskar att jag kunde lida av normala problem, triviala saker, inte befinna mig i denna konstanta existensiella kris, där allt ifrågasätts där allt är en illusion. Tiden framför mig är ett stort svart hål. Ett ensamt liv, en ö.

Inser att problemet är mig, inte andra, jag misslyckas konstant, har ingen ork att kämpa. Känns som jag gjort det är 3 år och är emotionellt utmattad.