somewhere somehow

there's no logic. utanför fönstret är allting vitt och innanför ringer tinnitusen i mina öron. klockan blir ett. trägolvet är iskallt. upprepar maniskt för mig själv: "det betyder ingenting det betyder ingenting" tills jag inte riktigt vet vad det handlar om längre. läser det sista sidorna i en bok och känns som att jag själv befinner mig där, utan vetskapen om vad det är jag ska sammanfatta eller hur. Melankolik och sorg är mitt dopamin, vem fan är jag utan det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0