unbisourose

Kleta, slösa, äta, klösa. Maniska upprepningar hade blivit till vardag, hade fått hjärtat att sluta känna så tomt, ekande, värkande. Adjektiv var hennes nya specialitet. De fanns överallt nu. På väggar, på mattanten med rökröst, på power pointen, på hela jävla världens meningslöshet. Hon visste att folk skulle börja blicka ont på dessa ord, förakta dem. Ändå kunde hon inte låta bli att släppa iväg dem. Om hon kunde sluta isolera sig, försvinna. Ta lite pencilin och låta allting fly sin kos ett tag. Men livet fungerade inte så. Inte ett dugg inte. Om livet kunde vara en parodi fyllt av Juno-citat och smiths-refereringar hade kanske allt blivit lättare att gå igenom. Men sånt fanns inte, det var bara en stor jävla propagandadröm, framkallad av indiehatande demoner. Bassen tröstar, ett dunkande långt där inne. Knappt märkbart. Skit, sa hon och söplade sista sockerdrickan.