unbisourose

oh bright world

Du var jag och jag var du och vi var alla tillsammans i gräs som kittlade våra lår. Någon gång ska vi dö sa du. Men ingen lyssnade för vi var redan så långt borta. Du pratade om framtiden som ett säkert kort och ni andra lyssnade med tindrande ögon. Jag trodde inte på drömmar längre. Det fanns en skillnad mellan tryggheten av ovisshet och ovissheten om tryggheten. Illusioner är vår enda näring sa jag till mig själv och trodde på det så innerligt. Men vi dör som flugor ändå. Sommaren var en lsd-tripp av nostalgi, den mest underligaste känsla, som skänker melankoli, förväntansfullhet och sorg. Inget blir någonsin sig likt. Ingenting blir någonsin som de fuktiga rastplatserna, inget blir någonsin som kycklingnudlar på ett gult överkast, ingenting blir någonsin som skrindan i solnedgång, ingenting blir någonsin som Uggla i baksätet med dissiga åkrar, ingenting blir någonsin som kaffe i en hammock, aldrig någonsin som paddelturer på en augustiblank sjö. Men, det är fint ändå. För jag har det där det räknas, och aldrig kommer det försvinna och ingen kan någonsin förstå hur tacksam jag är för det. Ni kan i alla fall aldrig ta ifrån mig det. Minnen skapar oss, på gott och ont. Finns ni inte där, finns ni inte alls. sorry to say.

kom fram och säg i won't hurt you och du får mig på ett vingslag.

nattligt fågelkvitter får mig att älska världen. och hata människor.

allting blir för svårt. du önskar du kände dig mindre som en förpubertal tonåring med utanförskapskomplex och analyseringssagor. varför allting blir så fel när du försöker. varför allting blir så fel när du inte försöker. varför människor föds in i roller och spelar dem med sådan elegans. om mönster och att väggarna mellan vanligt och ovanligt är betonghårda och vissa dagar fjäderlätta. Att du inte kan skriva något utan att det känns som en kär liten fjortonåring som drömmer för många drömmar och inbillar sig för mycket skrivit det. En dag hoppas man att man ska vakna upp och allting ska bli sådär enkelt och no questions asked-lätt. en impuls säger så mycket, men gör så lite när det väl kommer till kritan. att vara trött, men hoppfull är ett vedervärdig tillstånd som ger blåmärken i själen. hellström läker inga sår, bara skapar nya.

Idag är det vår. Idag ligger jag på en filt i trådgården, läser Murakami och röker lightcigaretter. Idag lyssnar jag på Håkan Hellströms alla finaste vårlåtar som fyller kroppen med hopp. Fast det är sorgligt ändå, för vädret säger att man inte borde eller ens skulle få sitta med läxböcker och ha vinterångest, vilket man måste. Idag tänker jag på sommar i Berlin, bland uteserveringar, öl och vänner. Tänker på gamla äventyrsminnen som får mig att skratta och gråta lite samtidigt. Denna nostalgin gör mig så fruktansvärt melankolisk. Idag lyssnar jag på barndomsmusik, som spelades i bilen upp till Åre eller släktingar i Småland. Det får mig att se skogskantade lantvägar och får mig att önska att jag man var liten och bekymmerfri i en sommar som aldrig tog slut.

"Sometimes I think I was born backwards. You know, come out my mum the wrong way. I hear words go past me backwards. The people I should love, I hate. And the people I hate..."

Kanske är det inte tid för att söka efter svar. Kanske det finns en tid för varje fråga. Denna tid är till för några, en annan för andra. Om vi slutar kämpa, är det då att ge upp eller acceptera?

Glömt innebörden av logik. Sett dagar vändas ut och in. Tappat mod och skrapat skor i marken. Räknat skåror i parkbänkarna vi en gång satt på. Sorg är en kronisk sjukdom. Du likaså.

U just ruin everything u come across. What are you? An achievement of nothing. An pointless adolescence turned to endless fog and damage. Recipes of "how-to-build-a-tolerable-life-exictance" thrown in garbage tins. Cleary...yes it's quite obvious now...u just don't have a clue...about pretty much anything.

dagens mood: trött på töntbloggeri och pretto(p)ungar som tror för mycket om sig själv.

Sluta märk dig själv, sluta märk mig. Dagdrömmeri är ett allvarligt tillstånd, och inga återbyggande preparat finns att hitta. Att vara fast. Avstängd. Krossad av för mycket krav och hyckleri och självkritik. Melodramatisk till en punkt då det rämmar. Bli slängd in i gråa vägar. Missförstådd eller inte. Fortfarande ett faktum av isolation. Sagor förblir sagor.