unbisourose

Jag känner att jag inte riktigt kan skriva det jag vill när jag inte kan fota det jag vill. Därför pausar jag med skivandet ett tag tills min kamera(som jag saknar så otroligt) har återvänt till mig. Det blir nog bara några dagar, kanske mer. Men tills dess får ni en superstor julpuss.



Bisous!

ps. oj, klockan har visst slagit tolv, så GOD JUL! ds.

Det är söndagskväll och därför ger jag er lite fransk 60-tals musik. Sätt igång och bugga!

♥ man dansar fram på vita gator med Clash i öronen och snöflingor virvlar ner och man känner att man är bäst i världen.
♥ det är julafton om fyra dagar
♥ det är jullov i tre veckor till och man vet att julmusten aldrig kommer ta slut
♥ man kollar på The Boat That Rocked med julia och inser hur bra musik det finns
♥ man vaknar på morgonen och tror att man ska gå till skolan men inser att det inte kommer ske förrän tusentals timmar framåt och man ler fånigt för sig själv
♥ det är vinter

Jag har en tendens att skriva kryptiska meddelanden och blir sur om ingen tolkar dem rätt. Lunkar runt som ett vill-vara-goth-spöke under dagarna och suktar tonårsaktigt efter mörka mysiga kvällar. Min huvudsakliga föda består av glögg, mögelost och pepparkakor. Jag föstår om jag skrämmer folk, alltså. Allmänt sett är jag ganska nära att bygga en jävla grop och begrava mig själv. Och fattar inte att julen ska bestå av släkten när det är dem man hatar mest. Ångest-nära-böla-på-toan upplevelser. Väldigt traumatiskt. Hela min jul blir traumatisk. fett-nära-att-somna-in-på sömntabletter-dagar kan lätt botas med en dos av The Knife. Wow, vad jag är full av klichéartade tonårskomplex och bindestreck. Pretentiöst agnes pretentiöst. haha.

Jag saknar min kamera något oerhört. Jag saknar att klicka fram mig genom livet. Och när man ser något värt att bevara finns det inget att bevara ögonblicket med. Men du är tyvärr inte här med mig och därför ska ni få några bilder som påminner mig om tider som ligger mig närmast om hjärtat. Som jag aldrig kommer glömma. Bilder som påminner om lycka och sommar och sol och lite till. Bilder som kanske på ett sätt varit lycka under detta året.

I mars när jag och Cecilia stod och skrev och hoppade till Howlin' Pelles spastiska rörelser och underbara toner. Det var lycka in i benmärgen.

En dag i april när våren hade börjat spricka ut och man kände sommarkänslor i sina ben. Man visste oändliga sommardagar väntade snart, snart, snart. Hanna och jag låg i gräset på kyrkogården och drömde oss bort och pratade om sånt som komma skulle. Förväntan i luften.

I april följde dagar som kommer av en för varm vår. Jag, lina och Cecilia tog tusentals hoppbilder bland blålila blommor och planerade SiESTA. Det var en fin dag det.

Det var i början av juni. Allt var bekymmerslöst. Träden spelade ljusspel.

En sommar med Julia på landet med hallonbuskar, svansjön, kräftkalas och ystadbesök då vi vandrade i rosenträdgården och fikade på bokcaféet.

När vi badade flera timmar på denna bryggan. Jag läste Stieg Larsson och de lokala moppepojkarna kom på besök. När jag somnade under Saw, när vi spelade in våra fina videos och när du slog i huvudet. Det var ögonblick nu insvettsade i själen.

Vi åkte till Emmaboda med en ryggsäckar och 24 öl. Hem kom vi med tusen mörka-natts-minnen. Ett ganska bra nästan-avslut på en underbar sommar.

Den 16 augusti satte jag, Cecilia, Sanna och Isa oss på tåget mot Herning. 13 timmars väntan och så kom han, Chris Martin och sjöng kärlek rakt in i våra hjärtan. När tusentals fjärilar föll från skyn. Det blev tårar och lycka.

Det finns tusentals fler ögonblick med lycka. Men det är dessa som etsat sig fast i min själ och alltid kommer finnas där. De gjorde detta året lite finare. Ni är de bästa på denna jord. Hur ska jag kunna förklara hur ni som definerar mig, som alltid finns där. Som älskar mig i vårt och torrt. För det är ni värd allt i världen.

Bild 1, Bild 3

Nyårslöfte: Att sluta vara rädd. Jag hatar att vara rädd.

Livet känns alltför huller om buller just nu. Saker har flytt från sin gamla plats och hittat nya. Jag kastas mellan att veta precis vem är till att virra runt i mörker med tvek skrivit över kroppen. Skolan gör mig trött. Sliter ut min entusiasm i hjärtat. Kvar blir ångesten som alltid ligger någonstans där, ibland skymd ibland väldigt synlig. Jag cyklade till stan igår och insåg att december inte alls kändes som december. Och jag insåg att jag förknippar december med mörker. För man ser aldrig ljuset. Tomma cyniska dag följs av sena nätter. Som börjar kännas lönlösa. Inte för att jag ville få ut något av dem, men det känns. Konstigt. Och jag häpnas av hur dagarna försvinner så lätt, att julen slutat handla om känsla och ersatts av stress. Jag vet inte. Jag är förvirrad. Dum. Underbar. Men ändå inte.

Jag tycker det är fint när ens mamma kommer in med en förpackning gamla tvålar och lägger den i ens hand.

15 dagar kvar till julafton och julklappar i litervis. Jag hoppas att något av detta gömmer sig under julgranen i år:

♥ En ipod classic hade inte suttit helt fel med tanke på att det inte går att föra över låtar på min gamla Nano. Och för att man kan kolla film när man har som tråkigast.

♥ Plåtburkar och glasprydnader och lampor. Lite blandat från Miss Juniversum.

♥ Glassburkar från Lagerhouse. Sådana som Elsa Billgren har i sin hylla alltså.

♥ Och hennes rosa bedårande kaffekoppar är heller inte så dumma. Jag har bara en kopp och ett fat än så länge. Fast skulle vilja ha någon turkos också.

♥ Ett Diana+ objektiv, härifrån.

Som man kan ta sådana här bilder med.

♥ Ett rött chanel läppstift. Jag brukar vanligtvis själv inte köpa så dyrt smink. Men visst är det något speciellt med att ha chanel på läpparna.

♥ Jag vill skriva en tårdrypande tonårsnovell. Men orden räcker inte riktigt till idag. Jag vill skriva om hur svårt livet kan vara. När en hand kramar hjärtat och luften känns obefintlig. När varje steg du tar känns så lönlöst att du undrar om du inte bara kunde stanna. Stå där och se om någon märker hur stilla du står. Om hur alla människor går förbi som spöken. Att ingen lägger sin hand på din axel. Om hur alla känns tråkiga och ytliga. Att klockans tickande är det enda konkreta du får. 

Men som sagt. Orden räcker aldrig till.

I lördags sprang jag in genom dörrarna till H&M med ögon riktade på en spetskorsett. Hem kom jag, med den, en BH och ett par spetstrosor. Jag är hopplös och en aning fattigare. Om det inte vore för alla julklappar som måste köpas. Jag borde vara mera givmild.

Fy fasiken vad jag saknar min kamera. Jag lämnade nämligen in den på lagning igår därför att blixten inte har fungerat på kanske två månader. Nu sitter jag med mammas kamera och känner att den kunde inte vara sämre.



Gått förbi Din Sko väldigt ofta och velat fram och tillbaka om jag skulle köpa dem. Men nu är de mina. För evigt. Typ.

Förra veckan var vi några stycken som kollade in tre kompisar i bandet Obsklassen på arena 305. Och så blev vi såklart lite fler. Men de var dunderbra. Och det blev dans och dekandens och jag vet inte vad.




Kajsa var där. Med fina vinröda dr martens, som jag vill ha ha ha.

Fredrik, Martin och Arvid.

Kajsa och Lina var där och körde sina fina dancemoves.

Och elmer med sin rädsla.

Och oförberedda Therese var där.

Och så jag såklart, som stod för flesta fotona. Fast även cred till Therese och Lina för deras skickliga händer.

Och så massa andra fina människor såklart som jag inte fångade på bild.

♥ För mig är julmusik uteslutande tre låtar. De som oavbrutet spelas på datorn vid lussebulls- och pepparkaksbakandet, när man klär granen eller är allmänt jullycklig. När skolan känns tusen år bort och hur mycket glögg man ska värma är ens största problem.


Den absolut bästa är Fairytale of New York. Genuin jul ändå in i hjärtat. Och inget nysliskigt kommersionellt nonsens.

The Pretenders - Have yourself A Merry Little Christmas

If I Get Home on Christmas Day påminner så otroligt mycker om kvällarna innan julafton då man bakade pepparkakor och slog in julklappar.

♥

När vi var i Berlin gick vi rundan som Sandra tipsade om. Vi gick i samma secondhandbutik. Där hittade jag solglasögonsbroscherna, som hon köpte när hon var där. Jag kunde inte riktigt låta bli att ta med mig två stycken hem. En röd och en cerise.




Söta som snus är vad de är!

Världens mysigate julfika ägde idag rum på Systrar & Bröder. Ni som gått förbi måste ha tänkt: Åh, vad mysigt de verkar ha det.





Jag vet, sämst upplösning, men det är var kanske känslan som räknas. Orkade inte stånka på min Nikon i skolan. God december, om man nu kan säga det!