unbisourose

Om inte allting vore så kroniskt. Om inte allting var en oändlig cirkel man aldrig kunde undfly. När det kommit till det stadiet då man inte längre vet vad som är upp och ner för att man vridit och vändigt på deras definition. Har ständigt försökt luska ut vad man måste göra för att skapa det där perfekta livet. Kanske måste man bara sluta tänka på vilka ingredienser som ingår. Finns väl kanske inget perfekt recept. Det är för kaotiskt och irreguljärt för att jag ska kunna tänka mig det. Kanske måste man för att bli kunna bli lycklig släppa det där kontrollbehovet. Tankar som: ”just idag ska jag skapa ett nytt liv, ska bli en ny människa”, vilket sätter för mycket press på att plötsligt göra en tvärvändning. Det måste ske i små steg, ta tag i problemen en efter en. Inte tro att man för att man har en bra dag kan förändra hela sin livssituation för att man plötsligt känner sig driftig. Kanske måste man acceptera att man inte klarar av vissa situationer, men att det är okej, och inte hata sig själv för det. Inte gå hem svinfull fem på natten och inte förakta sig själv för att man inte pratade med någon, inte var rolig och spontan och lätt att ha att göra med. Inte vara totalt besatt av att luska ut vad folk tycker om än, vad de har för perception av en. Inte spendera all energi på att försöka få folk att gilla en. Jag känner att det är det jag gör, ständig fokus på mig mig mig. Dag som natt reflekterar jag över detta, och hur man än ser det, vare sig det ligger någon logik i det eller inte, är det ändå bara ord. Här i ligger ingen praktisering. Bara tankar och formuleringar. Jag är passiv, väntar på att världen ska rädda mig, väntar på att livet ska hitta mig. Hade jag fått välja något karaktärsdrag jag hade velat ändra på hade det varit det, att ta tag i saker. Att hur dåligt allting blivit, att jag hade haft kraften att förändra det. Det har jag inte nu.

Två saker saknar jag:

Mig själv. Jag vet inte om tiden har förvrängt min bild av mig själv, men jag saknar den gamla jag. Som kunde få ryck och inspiration och vara glad och skratta och ha hopp. Nu känner jag mig för det mesta bara som en död klump som inte orkar någonting. Orkar inte pressen. Känner mig själv tyna bort och blekna utan att veta vad jag ska göra åt det. Och så...

Svensk sommar. Kanske då mestadels för att jag inte bor i Sverige längre och att jag saknar havet. Saknar min familjs sommarställe och att kunna andas ut där. Saknar festivaler och tidiga julimorgnar när man vandrar hem. Saknar kräftskiva och sand mellan tårna.

there's no logic. utanför fönstret är allting vitt och innanför ringer tinnitusen i mina öron. klockan blir ett. trägolvet är iskallt. upprepar maniskt för mig själv: "det betyder ingenting det betyder ingenting" tills jag inte riktigt vet vad det handlar om längre. läser det sista sidorna i en bok och känns som att jag själv befinner mig där, utan vetskapen om vad det är jag ska sammanfatta eller hur. Melankolik och sorg är mitt dopamin, vem fan är jag utan det.

A duel of personalities that stretch all true realities.

sen försvinner det igen.

mr. jekyll skrattade sitt ihåliga skratt.

det är vinter i mitt hjärta viskade en fågel.

kvällen fortsatte.

i en annan tid på en annan plats kunde vi kanske fått allt.

men där är varken här eller nu.

ett ställe där fåglars hjärtan inte spricker som is.

där inget går sönder.

Kanske känns det som att hitta något en död man skrivit.

Och man önskar man kunde resa tillbaka i tiden och viska i dennes öra att allt kommer bli okej.

Du kommer överleva, du kommer blekna, men du kommer återfå färg och konturer. Jag lovar.

När man befinner sig vid ett vägskäl börjar man reflektera över dåtidens vrår. Man vet att det är ett slut, men också en början.

Men man är rädd.

rädd för att lämna saker bakom sig, för trots alla sömnlösa nätter finns det också minnen som aldrig dör.

minnen av den goda sorten.

Så då sitter man där,

sitter fast, och kommer inte loss.

1: le love 2: glömt 3: glömt

kan inte andas, allt som kommer från lungorna är ett monotont rossel.

jag är inte ett vitt tomt papper längre.

jag är ett sådant rivet i bitar med meningslöst klotter överallt.

hade behövt ett magiskt lim för att laga det.

ytterligheter meninglösheter.

vill se landskap åka in och ut ur mitt synfält.

var är hemma? frågar jag mig själv men vet aldrig svaret.

jag skriver i en liten röd bok.

när jag läser det förstår jag inte.

update: det gör ont någonstans.