unbisourose

För ett tag sedan läste jag Haruki Murakamis Sputnikälskling om kärleken och vänskapen mellan Sumire, berättaren K och Myü. Ett så väldans fint och komplicerat tringaldrama som utspelar sig mellan den du en gång varit och en gång vill bli, om att skilja på verklighet och dröm och hur hårfin denna skillnad är. Den var så fin, men samt så skrämmande. Om hur kärlek får en att gå sönder. Om drömmar och dess makt över oss. Murakami sätter punkt efter meningar man önskat man kunnat formulera själv, fy tusan. Jag tror nog, att den känns lite såhär även om den är så svår att placera.











"Hon stoppade in en oliv i munnen, tog ut kärnan med fingrarna och lade den i askfatet med samma elegans som en poet som sätter ut skiljetecken."