minnen från en fotoautomat en dag i berlin.
Kanske känns det som att hitta något en död man skrivit.
Och man önskar man kunde resa tillbaka i tiden och viska i dennes öra att allt kommer bli okej.
Du kommer överleva, du kommer blekna, men du kommer återfå färg och konturer. Jag lovar.
När man befinner sig vid ett vägskäl börjar man reflektera över dåtidens vrår. Man vet att det är ett slut, men också en början.
Men man är rädd.
rädd för att lämna saker bakom sig, för trots alla sömnlösa nätter finns det också minnen som aldrig dör.
minnen av den goda sorten.
Så då sitter man där,
sitter fast, och kommer inte loss.
Kommentarer
Trackback
